fredag, september 14, 2007

a room with a view


September börjar med bitskt kyliga morgonar, med eftermiddagarna som passerar i förbifarten. Med varligt förlåtande kvällar. September börjar och jag dras med. Göteborg ligger kvar, trots att gamla gator får nya betydelser. Stadsdelarna ligger kvar, även om jag korsat innerstan och bara rör mig mellan Östra Skansgatan och Slottskogen, de finns kvar någonstans där bakom huskropparna. Molnen ligger som en huvudvärk bakom Haga-Masthugget-Majorna. De ligger tungt och trycker längsmed havsbandet. Det är bara jag som har dragits med.

Jag ägnar mer tid åt studierna under en vecka än vad jag gjort en hel vårtermin, men inser ändå att jag inte är en journaliststudent med vad professorn kallar ett "kall". Det är inte alls givet att det här kommer att leda till något meningsfullt, ens till något bra. Vi har övningar och jag skalar och skalar, på språket och på innehållet och skapar så klart någoting att lämna in. Men jag undslipper inte känslan av att det finns värde i det jag skalar bort och att ju mer jag tar till mig av journalistiken desto mer förlorar jag av något annat. Det är onämnbart. Och läraren säger att mitt språk är bra, om än för formellt. Jag önskar att jag förstod.

Jag besöker matbutiker där jag packar kassar med rengöringsprodukter. Men sedan blir de ändå bara stående i skåpen, golvet blir smutsigt och jag bara rycker på axlarna. Vindsnyckeln försvinner, jag glömmer bort att tvätta mitt hår. Mitt hem fylls och förblir vackert fast ostädat. Jag går på högvarv, men det dämpar inte rastlösheten. Inte det minsta. Jag önskar att jag kunde och fick, fick fortsätta bort, ut och mot något annat. Men det går inte, det gör inte det just nu. Och jag måste fokusera, stilla mig och prova på. Fast jag önskar ändå.

tisdag, augusti 28, 2007

stack of pancakes


















måndag, augusti 20, 2007

vienne la nuit sonne l'heure, les jours s'en vont je demeure


Jag ligger blek i mina föräldrars säng med ben ihopvirade som lösgjorda kroppsdelar inunder min stuss. Kroppen utslagen som ett vrak och omgiven av dess böljande hav. Böljande, svallande - som ett hus.
Jag äter chokladpudding med grädde till frukost för det är det enda jag vill äta. När jag ser mig själv i spegeln ser jag att jag har ny hårfärg, jag färgade håret mitt i febern och jag kan inte alls komma på om jag tycker att det är snyggt eller inte utan det bara är. Precis som jag, jag bara är och ingenting mer. Det går etthundratrettiotretimmmar efter att jag kommer hem på söndagsnatten med ryggvärk och feberfrossa. Screw me för att jag bara trodde att jag var bakfull om söndagsmorgonen. Screw me för att jag trodde att jag skulle få komma undan med något roligt.

TV:n brusar kl tio en lördagskväll, jag har både sovit middag och vilat hela kvällen men andan har inte fallit på förrän nu. Nu, nu vill jag ut. Mina föräldrar kommer hem strax därpå och hittar mig dansande framför badrumsspegeln med tusen lager mascara lagda över ögonfransarna och lätt berusad på campari från deras barskåp. Dessa ständiga påminnelser om att jag behöver flytta ut. Jag blandar fruktsoda i vinet och stoppar flaskan i väskan, röker ciggaretter längs gatorna och äger staden i en liten svart klänning med en ännu mindre svart jacka. På Järntorget möter jag S&S och de är lika fantastiska, allt är fab.

Screw me för att jag trodde att fab kanske skulle följa denna eländiga sommar. För vad som alltså följer är en vecka till sängs med stripiga testar till hår och finnar på hakan. Mörka depåer under ögonen och ett sömnbehov som aldrig sinar. Muskelvärk blir till nackspärr blirt till huvudvärk. Uttråkan som hoppar som ett litet monster innaför mitt pannben, gör mig galen. Och fab och fantastisk försvann någonstans helt spårlöst. Inte får jag gå på fest om fredagen, inte får jag tillbringa min helg i Stockholm.

I väntan på hösten.
Jag väntar på att det skall bli något annat, något mer. Kanske fantastiskt?

fredag, augusti 10, 2007

tell me, tell me, tell me lies


Jag målar och allt blir vitt, snöblint vitt. Jag slutar inte förrän mina händer värker och jag förstår att jag antagligen pushar mig sjäv för hårt. Men tillfredsställelsen av något konkret är vad jag vill åt, det är det som räknas. Det finns så mycket framöver som jag väntar på, och jag blir vaninnig av denna väntan. Jag vill bocka av något, vinna en liten bit terräng på dessa vidder av tid. Tid som annars bara ligger där outforskad och strikt oåtkomlig.

Jag återanvänder samma dagschema dag efter dag, det verkar närmast som om tiden skulle kunna passera lite snabbare då. Som om tid löses upp och går om intet i dagarnas symmetri. Jag har på mig min ljusa Levi'sjacka, den jag köpt i ett mall i D.C., då var jag elva nu är jag snart tjugoett och tio år tycks ha passerat utan att varken jag eller jackan förstår hur det gick till. Jag går längs Odinsgatan, till ICA och handlar chips, till Netto och handlar mjölk och ost. Jag kan inte sluta att lyssna på mina tankar medan jag går där och jag undrar hur mycket mig själv jag kan tillåta mig vara.
Enligt schemat har jag på mig solglasögon med lila glas och handlar på Hemköp i Linnéstan. Jag handlar Brämhults juicer i storförpackningar och kokossmarry. Jag lyssnar på Fleetwood Mac, undrar om jag kan passa in här, och jag försöker planera hur jag skall hinna färdigt med den stora ommålningen i tid.
Det hela slutar gång på gång med att jag sitter på golvet i min lägenhet bland spackelspån och byggplast och äter mörk choklad. Omgiven av ett hav tomma cola lightburkar tänker jag att jag inte kan bry mig mindre, att jag inte får låta de yttre faktorerna ta sig in. När jag kommer ut igen ser jag hur jag vaggats in i fortets falska trygghetskänslor. Men önskan att få flytta in i fortets tornrum bara växer, att få bygga bo innanför dess tjocka barriärer och kunna söka tillflykt där är allt jag vill.
Jag lever en lögn, en liten vit lögn.

Jag borde kanske ge upp att styra mina känslolägen, men det är någonting med att det är fel plats på fel tid och att det på jobbet är fel Rebecca, hemma är fel Rebecca. I dessa sammanhang blir jag en otrevlig, argsint och irriterad människa. Alltihopa får mig att önska gäster till avlägsna platser och snäsa av folk utan att de förtjänat det. Ett ögonblick fruktar jag att jag håller på att bli bitter. Bittert är så sorgligt.

Bekanta fransoser öppnar Frankrikes första Wescbutik på rue Tiquetonne i Paris. Nyss fyllda sexton, det var mitt första Frankrikebesök, upptäckte jag staden på egen hand. Jag gick rue Tiquetonne och fann Kiliwatch, det låg en odefinerbar känsla av välkänt och outforskat över Paris den gången. Frankrike har passerat fler gånger under mina fötter, men det där bandet mellan staden och mig finns kvar. Jag är så innerligt avundsjuk på dem allihopa därnede, hur lätt de lever från den ena dagen till den andra, hur de får lov att behålla det där skimret över sina liv.

Och annars, utanför det schema jag lagt upp, så står jag bakom en receptionsdisk med stänk av vit målarfärg kvar i luggen. Mitt huvud är inte där, jag önskar mig bort och det går inte att dölja. Jag skulle kunna göra alla misstag i hela världen när jag önskar mig bort och det gör mig livrädd. Jag faller från en skyskrapa, jag vill springa som en rädd hare därifrån, men jag är feg och därför står jag kvar. Jag står kvar bland storstilade misstag och ihopblandade datum och bokningar. När någon ringer mig från jobbet efter arbetstid vågar jag inte svara, för jag har blivit paranoid och tror att jag har fått hela deras system att falla, försört familjers semestrar och att jag nu kommer att få stå till svars. Jag låter garden falla och tänker låt det ske, låt dem ta mig, låt dem se det stora misstag som är jag, men inget av det där händer såklart. Det är bara jag som fortsätter att förstå att jag vilar på randen till Katastrofen. När skall alla andra inse?

Något förtar bitterheten och jag kan inte låtsas som om något annat. Det är sommar och kvällsol i fönsterkarmen som jag sitter i och äter veg sushi mitt i mitt egna kaos. Jag pratar med E i min blå telefon. Mina tankar får höjder och jag expanderar. Det är sommar och värme som dröjt sig kvar i asfalten utanför Möbelgalleri Anna där jag och syster funderar kring Kartellstolar, Missonimattor och Zanottabord. Det är lördag och augustimorgon när vi dricker päronjuice med mjölk på Bar Italia eller latte med små hjärtan formade i det översta skummet på da Matteo. Det är en kall men solig kväll i juli med två trötta systrar och ett trött jag som delar en kanna mojito till mini dounutsen med jordgubbsås. Det är första veckan tillbaka från semestern för många och den första riktigt varma kvällen på veckor, Mykonos uteservering är fullsatt och jag och mamma äter grillad halloumi med honung, aubergineröra och kalamares. Det är vit färg på pappas näsa och någon som verkligen tror på mig mot oddsen. Det blir inte alltid som man vill, men däremellan kan det kännas helt okej.

Sommaren hos mamma och pappa göder mig. Jag ser min kropp få kurvor som den tidigare inte hade och jag tycker att den är oregerlig. Jobba med mig inte mot mig ber jag min fysik, jag behöver styrka - jag har den inte. Verbal styrka kanske när jag bråkar med CSN och lyckas få dem att ge mig studiemedel i motsättning till deras första beslut. Jag önskar mig rutiner, konstruktivitet och goda vanor på min födelsedag.
Fler vita lögner om det behövs.

söndag, juli 29, 2007

rabarberpaj, cory kennedy och mer ur mitt liv























söndag, juli 22, 2007

take this to your heart


Klockan är kvart över fem på morgonen, kaffet uppdrucket och dagens tidningar landar på dörrmattan. Dagens nyheter är inte nya: Kyrka tystade ned övergrepp mot barn, Tre vårdcentraler erbjöd läkartid och Glaciärerna smälter snabbar än väntat.
De är stolpar, påminnelser - allt är inte som det skall.
Klockan är tio över sex på morgonen och staden ligger påfrestat utmattad och stilla efter Gothia Cup discon och påtvingad semesteridyll. Enstaka cyklister på väg i motsatt riktning, en pensionär som gör tai chi bredvid ICA focus parkeringshus och trötta sneda ögon på bussarna in mot staden. Överkörda mördarsniglar som ligger utsmetade i ett klister av snigelslem vid svängen Beckmans gatukök, de ligger alltid just där i ett kollektivt självmord efter regnet. (På DNs hemsida står det att läsa att en krögare i Skåne serverar snigeltoast.) Lövverken är nyduschade och den fuktiga jorden sprider doften av skog fast äntligen äntligen är himlen en hög kupol som ger andrum. Det är alldeles för tidigt det är givet, men att molnen ligger som lätta penseldrag gör att förhoppningar om vackert väder gror hos oss som måste vara vakna.

Det vackra vädret är en skymf för när det åter försvinner bort är jag nöjd. Regnet berättigar min idegång, berättigar att jag inte alls är någon rolig människa just nu, berättigar att jag inte har varit ute ute på mer än en månad eller ens träffat någon av de bästa vännerna.

Klockan är halv ett på natten och innan jag skall somna - för jag måste om jag någonsin skall orka stiga upp när alarmklockorna ringer klockan fem och fem över fem - precis innan jag skall somna visualiserar jag möbelkombinationer och färgsättningar och livsmönster. Det är slutet av julimånad men allt jag vill är att det skall bli slutet av augusti för jag inbillar mig själv att livet börjar då igen.

Lillflickan frågar vem bryr sig? Säger att fiskmåsarna inte bryr sig i alla fall. Lillflickan får välja vad hon vill när vi fikar på Nöller, väljer grön festis och kokosboll och vi sitter i fönstret och snurrar på barstolarna som ser ut som marsipan och tittar på kända och okända hipsters som paraderar förbi. De höga midjorna på de svarta kjolarna och de smala byxbenen ser likadana ut, de slarviga knutarna och mörka bågarna har man sett så många dagar nu, det känns som en halvbra modevisning som har fastnat på repeat. Lillflickan får köpa ett glasögonfodral med Hello Kitty på för det matchar hennes Hello Kitty klänning, Hello Kitty Pez, Hello Kitty väska, Hello Kitty mjukisdjur, Hello Kitty tights. Jag förälskar mig i en Hello Kitty magväska, men det finns absolut inga resurser till en sådan just nu.

Klockan är kvart i åtta en fredagskväll och folk trängs i kassorna på IKEA. Personalen är stressad och irriterad i stängningsruschen, de vill hem till chipspåsen eller ut till polarna på ölhaket och i snabbkassorna fuskar alla för de har mer än femton varor att scanna. Mamma ger mig en stor vacker rosafärgad porslinsvas med guldemblem och gratulationer på Margaretadagen. Hade farmor levt hade jag fått ett kort på posten och på eftermiddagen hade vi ätit gräddjordgubbstårta tillsammans, men nu finns hon inte och då spelar det inte någon roll.

Dagen är nästan slut och jag lyssnar på en spellista som E gjorde till mig i ett hjärtskärande avsked före jul. Det har gått tillräckligt lång tid för mig att smälta att jag inte längre är på kontinenten och det börjar bli jobbigt. Jag tänker på att hon är där just nu och går våra kajer och ser välkända silhouettes och jag saknar det. Jo, jag saknar det.

En annan sak och en parantes i sammanhanget är att man på DNs hemsida också kan läsa att världens längste man och världens - förmodligen - kortaste man har träffats. Artikeln är opersonlig men till den hör en väldigt fin bild, världens förmodligen kortaste man är klädd i smoking och den längste har ledsna ögon. Vad det har att säga om någonting, om det säger något om någonting, om det har jag inga spekulationer. Men det är en fin bild.

tisdag, juli 17, 2007

j'ai tout planifié, bien détaillé, pour que rien ne puisse m'échapper


Man börjar att tro på dem, orden som man sätter samman till mantran i sitt huvud. Man låter handen vila på kaffekoppen bredvid datorn, den mörka vätskan däri som smakar lite sump. Man börjar tro på riktigt att det är sant att det inte spelar någon roll. Man blickar ut genom fönstret och hoppas på något nytt, men husväggarna är fortfarande ingenting mer än klädda i de gråa slöjor som regnet lämnade. Så klickar man sig vidare och då antagningsbeskedet rullar ut sig över skärmen ändrar man sig omedelbart.
Jag vet att det spelar all roll i hela världen, det är livsavgörande helt enkelt. Jaha tänker jag, men samtidigt det är livsavgörande. För konturerna av framtiden är inte längre formlösa, ur intet är allt mer på utstakat på riktigt. Min oplanering framstår som utstuderad i detalj fast så är det ju aldrig. Den lille som tror att vuxnas liv framskridit enligt någon välarbetad plan inser en dag att vilsenheten inte vet någon ålder.

Jag inser att vilsenheten inte vet någon ålder när jag sitter med benen i kors vid kafé japans låga bord och låter bubblorna från min Japanese Royal stiga uppåt. Låter bubblorna stiga i mitt huvud, göra mig berusad, låter berusan inta mig. Låter samtalet följa humöret, inte böja för allvaret eller avfärda ett skratt. Jag vet att vilsenheten inte vet någon ålder när jag hör tonårsångest mellan chipsknapren ifrån lillebrors rum. När pappa undrar vad han skall göra med sitt liv.

Jag trampar allén och delsjövägen fram. En morgon är jag på väg någonstans, till något med en dam som sitter framför en dataskärm och jag väntar, väntar på ett besked. Beskedet jag får väcker inte lättnadskänslan som jag trodde, lättnaden infinner sig inte det gör den ju aldrig. Men ändå en förhoppning om att jag kanske vunnit en smula självinsikt (jag skulle kunna göra samma misstag om och om och om och om igen). Mellan smart och mig kan man räkna rader av tömda ölglas, hyllplan av tummade livsstilsmagasin eller bottenlösa sjöar av förlorade timmar.

Rastlösheten gör mig orolig, den får mig att tillbringa den lediga eftermiddagen i källarförrådet klättrandes över pappkartonger. Jag doppar näsan i gamla hattar och legobitar, hittar brev och dokument, minns och sentementaliserar. Jag fyller vår hall av Femböcker och Fröken Sprakfåle förlovar sig och försöker desperat rationalisera, avdramatisera. Den gamla vikingahjälmen i papier maché lyckas jag slänga, men det är också allt. Jag packar ned allt i nya kartonger igen och tänker att jag kör det i morgon, jag gör det i morgon.
Jag tar en till smörgås med jordnötssmör och svarta vinbärsmarmelad och funderar på hur jag skall kanalisera rastlösheten. Vilket av alla måsten borde jag ta tag i. Vad är det i den här staden som får mig att skapa mina egna måsten?

Gatorna i kvarteret med sekelskiftesfasader välkomnar en inte direkt märker jag. Man kanske bara måste vänja sig vid det putsade man kanske kan älska det putsade. Fast egentligen tänker jag att jag behöver en swimming pool.
I åren som skall fyllas mellan poolen och mig får min minikopia i lugg och cendréfärgat hår mig att bättre ta vara på tiden. Vi bakar muffins och går på muséer, dagarna passerar i närvaron. Av svågern får jag vaniljlatte och cappuccino och över kaffet lite vardagstid med min syster. Den första fina dagen på flera veckors tid är vi på Amundön och badar i uppvärmd saltvattensbassäng. Jag och storpojken övar bentag och armtag. På balkongen dricker jag och mamma campari soda på is. Jag tänker att jag vet hur det är och allt annat är flykt. Det är allvar, allting är på allvar och allt är livsavgörande. Uppgivna försök att integrera den tanken i sekunderna, sekunderna som flyter ut och blir till år. Det blir så lätt laissez-faire, och jag vill inte låta gå. Det är liksom för viktigt, för mycket på riktigt för att låta låta gå.

måndag, juli 09, 2007

Greta Garbo is your thirteenth great aunt's ninth great granddaughter.


Makt att värdesätta liv, sådan makt finns inte. Ingen makt i världen är mäktig nog att existensberättiga. De finns frågor som omöjligt kan behandlas över fikat när telefonerna tystnar och två minuter blir överspillda, de finns frågor till vilka svaren i alla lägen blir floskler. Frågor om rätt till liv och rätt till död - till dem hör inga svar.

Jag tänker på alla de som var tvungna att födas för att jag skulle bli född. En fläkt av min farmor, hur hon doftade av vad som var en blandning Chanel No. 5, hudkräm och olivtvål, och turen i att hon blev utomäktenskapligt född i en tid när man inte fick bli utomäktenskapligt född. Och hennes mor och hennes mor och hennes mor igen. Alla tillfälligheter som ledde till just dem just då.
Men det är i en gigantisk nätbaserad databas där min mamma och hennes släktforskningsmedarbetare registrerar led efter led i ett nät av barn och relationer som jag upptäcker att jag är blodssläkt med Greta Garbo. Jag är även i rakt nedstigande led från de norska sagokungarna, Harald Hårfagre och Halfdan den Svarte, de vi läste om i fjärde klass i Oslo. Då när jag var tio år och gick den isbeklädda bron över ringleden fram och tillbaka till Tåsen skole. Snön försvann i kall vårsol och lämnade en avlagring av grus efter sig. Jag sparkade gruset på vägen fram och tillbaka, men allra mest på vägen tillbaka i frustration. Tillbaka hem där jag tittade på australiensiska högstadiekids i Home&Away och repriseringar av Dallas och åt av de kanelbullar som mamma hade bakat och frusit in en helg när hon hälsat på.

Jag tänker på hur märkligt det är med rötter, hur godtyckligt det kan tyckas att man känner hemmahörigheten i ett släktspår och inte alls i ett annat. Jag känner mig totalt frånkopplad det fornnordiska trots uppväxten i dess vagga, och så uppdagas att jag tydligen, bevisligen, stammar från dessa obamhärtiga vikingakungasläkter. Däremot känner jag mig tätt knuten till östeuropeiska rötter, till ryska anfadrar, till polacker som min morfars mor och mycket starkt till min farfars tyskjudiska härkomst. Till mina släktingar på andra sidan Atlanten, mer än de i Linköping, Kungsbacka, Jönköping - alla dessa köpingar och backor. Och till min farfar som dog mer än ett årtionde innan jag föddes, till honom tycks anknytningen absolut. Jag har aldrig klarat av historieundervisningen i andra världskriget, den har gjort mig illamående och fått det att svartna bakom mina ögonlock, men det sade jag förstås aldrig till skolpersonalen. Sådan blottning av den egna personen och svagsinnet besparar man sig själv och skolpersonalen. Kanske är det utanförskapet man känner igen sig i, kanske vill man känna sig lite utanför för att kunna erkänna sig själv unik.

Min ständiga lekkamrat under den första septemberveckan på Koster har blivit mamma. Hon dansade balett i Köpenhamn och mötte en australiensisk man. Hon flyttade down under och nu plötsligt är hon hemma i försommaren för att döpa sin lilla flicka. Jag visste ingenting om allt det som hände däremellan, för mig gick hon från att vara fyra år till att bli mamma i en handvändning. Jag som varit skonad åldersångest, till och med jag får svindel. Som på bilden längst upp så såg vi ut i höstsolen på Koster. Jag i bruna flätor, hon i blonda. Jag med Mickey Mouse tee, hon med en storebror som hette Dennis och som jag var hemligt kär i. Hemligt trodde jag, inte hemligt för dem. Vi lekte på klipporna, krossade nypon som vi gjorde klipulver av och åt vild gräslök, åt gräslök tills vi blev illamående och jag var tvungen att spy.

I alla fall, just nu är jag gravt uttråkad, socialt apatisk och nedgrävd i verklighetsflykt. Nu tycker till och med jag att det gott och väl kan få sluta ösa ned. Det här hällregnet dränerar mig på energi och jag har ingen lust att checka in fler husvagnsplatser.

söndag, juli 01, 2007

don't you know tricks are for kids?


För att klara den här sommaren behöver jag en strategi. Jag behöver en strategi för alla måsten alltid, men just nu mest en strategi för mina timmar bakom receptionsdisken. Förra året bockade jag av varje dag på en lista, inte nog med det, jag fantiserade om att bocka av på listan. Medan timmarna arbetades av tänkte jag när jag kommer hem får jag åtminstone bocka av på listan. Min strategi i år är inte helt utarbetad. Det började som en strategi. Den liknade en tanke som att business är business, leisure är leisure - jag skall inte beblanda de två med varandra. Misslyckandet ligger som en öppen blomma i min hand. För varje gång jag går utanför dörren går jag till jobbet, varje gång jag lyfter blicken är jag på jobbet. Utanför den verkligheten lever jag enbart i fantasivärldar, i böcker, filmer eller serier på tv. Mitt eget liv (mitt eget liv?) är pauserat. Det enda jag gör för mig själv är små söta drömmar omkring sneakers och kepsar jag inte har råd att köpa. Jag drömmer om sneakers och kepsar. Jag förstår förstås inte vad som har hänt mig, men sneakers och kepsar är allt vad jag vill ha.

Samtidigt väntar jag på ett resultat. Magkänslan är inte rätt, den varslar om det värsta. En film jag ser är skrämmande sann. Den är sann och ärlig och vad jag är vet jag inte. Jag var på villospår kanske, och en sekund av det kan förändra allt. Och ingenting - inte någonting - står i sådan makt att det kan göra det värsta tänkbara ogjort. Allt är gjort bara för den där enda sekunden. Sekunden då man tänkte det är ingen fara, det kan inte vara någon fara, jag märkte just precis nu att faran inte finns. Det är i de stunder man med rätt benämning kan kalla sig själv sin egen värsta fiende. Och sedan uppskatta allt om sekunden inte fäller avgörandet.

torsdag, juni 28, 2007

låt inte regnet sluta falla


Insikt man kommer till när man flyttar utomlands - och återvänder - gång på gång: Lämnar man basen försvinner alla måsten. Vänder man åter hopar de sig och anfaller i flock.

Förutom telefonsamtal och räkningar och abonnemang och fler papper med namnunderskrifter att fylla i är det en väldigt intriglös vardag jag lever. Obarmhärtiga skyfall och vända blad i boken och titta på ett nytt avsnitt av tv-serien. När jag inte är sysselsatt med alla måsten eller fler arbetspass förstås. Jag vänder blad i boken på spårvagnen och det blöta paraplyt i knät gör mina leggings fuktiga därunder. Jag vänder blad i boken när jag sitter ensam i lunchrummet på jobbet under en rast, regnet immar fortfarande rutorna. En full finne går med vodkaflaskan i handen mot sitt tält genom ösregnet och jag klandrar honom inte för det. Hur kan man klandra någon som på semestern skall sova i ett tält uppställt på lera och säkert frysa som en hund därtill? Jag vänder blad i boken när jag äntligen ligger min säng på kvällen med tunga och trötta ben under duntäcket. Jag har köpt stödstrumpor, de använder jag dagen därpå.
Men jag sovrar. Eller vad kallas det när man väljer att inte lyssna på de meningslösa ord och det kalla prat som utbyts mellan gäster och kollegor? Vad kallas det när man själv upprepar de meningslösa orden eller spiller det kalla pratet, men avskyr det? Pennkjol, vit blus och svarta tygskor - jag känner mig trots allt något fin på min arbetsplats. Finare än finnen med vodkaflaskan.

Jag tittar på tv-serier, dricker te och äter tunnbröd när jag kommer hem efter jobbet vid midnatt. Sedan somnar jag och det är mitt i natten och det regnar förstås.

Jag svär högt och önskar att jag kunde hitta några fler, mer konstruktiva, sätt att få ut mina aggressioner när jag vaknar på morgonen. Innan de tre timmar har passerat som det tar för mig att åter bli människa. Som min lillebror till exempel. Min lillebror brer sina polarmackor, hyvlar ost som han lägger på dem, häller upp mjölk i ett glas och lägger i o'boypulver, sedan ställer han in alltihopa i kylen. På morgonen när han vaknar är det bara att ta ut den färdiga frukosten ur kylen och äta direkt, sedan drar han på sig kläder och går hemifrån. Ett, två, klar. Han kanske har hittat hemligheten till en dräglig morgon? Nej, det skulle aldrig fungera för mig.

Men poängen av allt är att jag klagar inte. Jag klagar inte för jag gillar regnet, jag gillar cykelturerna och jag gillar de långa förmiddagarna. Jag gillar känslan av att någoting faktiskt har gjorts under min dag. Än så länge.
Märk bara än så länge.

Att säga till någon att man inte vill att regnet skall sluta falla är ett mycket dristig företag. Det är en kontroversiell fråga det här regnet, det kan få en att framstå helt anormal om man trivs med det. Åtminstone bland mina kollegor. Men jag säger det här hur som helst för ordet är fritt:
Nej snälla, låt inte regnet sluta falla.

måndag, juni 25, 2007

spin the bottle






















söndag, juni 24, 2007

i'm going to tell you a secret


I’m so much more grateful for everything that I have, even just to have a pillow at night or food. You know my gratitude has gone up so much and I just realize that the media used me to make fun of and be mean about it.
(Menar du verkligen det Paris?)

Det är sommar det vet jag. Det vet jag för jag hör fiskmåsarna skrika medan de cirkulerar över kaféborden, det vet jag för på östkusten värmer solen upp stockholmsk attityd. Det vet jag för ombord på tåget som korsar Sverige en måndag mitt i juni förskjuts tankar om viktigheter. Att det inte är jul eller ruggig höst, eller stundande vår vet jag ändå inte. Det som avgränsade årstiderna från månaderna och minuterna är inte längre uppenbart.

Jag ifrågasätter mig själv. Och just nu, i hemlighet, önskar jag mig mest av allt att jag var en av de där franska männen som aldrig behövde tvivla. Ibland när man tappar alla definitioner på sig själv, och glömmer att man minst av allt behöver definera sig själv. Och fortsätter ifrågasätta sig själv. Då har tvivlen vunnit.
Och när nästa vecka börjar redan innan det har hunnit bli måndag morgon, när man tvingas föregå dagarna, när kalendern fylls på och timmarna bokas upp, då springer tiden iväg med det man schemalade och frågorna får inte längre samma relevans. Men jag är inte övertygad om att det är något bra.

Så solen lyser över huvudstadens gator, gör tunna lädersulsinlägg sladdrigt mjuka, ger plånboken illusionen av välfylld. Dagarna läggs upp kring klara skratt och nya köp och nästa måltid. Jag börjar trött och slutar trött. Men nöjd, mer nöjd. Så irriterande att man inte kan få trampa i takt längre stunder bara, nu har min Sof bytt svensk västkust mot fransk riviera. I sex veckor.

Gruppaktiviteter, helger och högtider ger alltid ångest. Ibland lyckas jag lura någon något annat men det är bara i stunder av rätt humör. Jag har grundtillstånd introvert. Men så fungerar det inte, det är midsommar och att sitta hemma är för sorgligt även om en bra film, en filt och en stilla lägenhet är allt jag önskar. Jag har handlat köttbullar, jordgubbar, nötter och sill, jag hittar båda mina Levi's jeansjackor i föräldrarnas garderob, jag är försenad men blir upphämtad i bil, så jag stannar inte hemma det är för sorgligt. Nubben är godare än vad jag minns och när jag får prata franska med två fransoser som båda har läst i Lyon är min kväll ändå ganska förgylld. Men någon gång under aftonen blir jag ilsken och upprörd över ord som yttras. Enkelspårighet är den värsta synden. Att vifta bort någon som öppet ifrågasätter sig själv är den näst värsta.

Mitt manifest: 1.Man får inte tvivla på sig själv hur mycket som helst. 2.Men allra mest får man inte trycka ned någon annan för att själv kunna må lite bättre, det är gravt och helt förkastligt. 3.Go Paris.

fredag, juni 22, 2007

mr JT now what u got for me?






























































torsdag, juni 21, 2007

den gula filmen vol 2.0





















söndag, juni 17, 2007

fotspår


Jag skulle kunna skriva om det som är lätt. Som salt som gör håret strävt efter de första sommardoppen eller gräddig vaniljglass, immigt kyld corona och hur vi misslyckas att rita falska stämplar utanför riorio/white russians i baren, metallic grön bandeau-baddräkt längs kroppen, potatissallad med kapris och rödlök i ljusa juninätter med dessa andäktiga rosa solnedgångar som fond/som siciliansk caffe freddo med mandelmjölk, kinden mot min egen kudde, tre busiga syskonbarn när de koncentrerat lyssnar till bokstäverna som blir till sagor och som ostmackor till pappas färskpressade apelsinjuice.
Lätt.

Men det är inget av det som bildar mina ord. För orden formas runt hål i min tillvaro, de kantar hålen, de försöker dyka ned i dem.
Försöker rentav fylla dem i rena villfarelsen.
Den utsnidade schablonform som min kropp lämnade efter sig för nio månader sedan är inte längre måttad. Så när jag försöker att få min kropp att passa in, när jag pressar ihop mina inre organ och håller andan upptäcker jag att den rätta pusselbiten inte längre är jag. Vid dess sida står en förrvirrad kropp och försöker förstå hur dess föregångare bar sig åt, hur hon lyckades med det att platsa. Det är en avgrund av förlorade saker mellan mitt då och mitt nu, men varje mist bit har lagt sig som en avlagring på min hud. Jag vet inte längre vad man gör. Hur man gör.
Någon lever alltså mitt liv men jag spelar inte, jag har courtside tickets och hör matchens kommentatorers fraser gå rundgång mellan mina öron. Jag är min egen åskådare och funderar på var jag numera platsar. Det är inte där jag är, inte där jag var, inte i det jag lämnade.

Så hon som bär mitt namn träffar sina vänner, börjar på sitt arbete, går rundor på stan. Hon står i en reception och är fönumstig och käck och allt det som krävs, hon försöker att klä sig mer enligt någon norm. Hon gör allt det som förväntas av henne och kanske lurar hon någon att tro att det faktiskt är jag. Allt medan jag är nedbäddad under duntäcket i rummet med finporslin hos mina föräldrar, tittar på säsong efter säsong av Entourage och börjar tro att min sanna jag faktiskt finns där hos Vince, E, Johnny och allra mest hos Turtle i sina dunks och sina PJs.
Sedan finns det stunder som överrumplar mig genom att göra mig delaktig. De inträffar oannonserat på en sträv klippa vid ett salt hav , på promenad längs Haga Nygata när den badar i eftermiddagssol och i en trappa som jag springer upp-ned med fyllda flyttkartonger i famnen.
Annars existerar jag enbart framför ännu ett avsnitt Entourage.
För när jag dricker vin händer andra saker. Då pratar jag amerikanska på en balkong, doppar jordgubbar i glaset och blir utslängd från Park Lane iklädd en orange jump suit. Jag är ointresserad. Jag dansar i blå metallic leggings och med lila metallic band runt mitt huvud på Bam Bam. Jag låter blicken svepa längs båtens väggar och ser ansikte efter ansikte på folk som aldrig slutar återkomma, ansikten som växer till enorm storlek. Jag måste blunda, jag måste krypa upp och undan i en fönsterkarm.
Det är flyktigt.
För mig är det flykt.
Och jag är ändå mitt i min egen kontext.

torsdag, juni 14, 2007

roller coaster



















söndag, juni 10, 2007

vas-y bouge pour moi



































fredag, juni 08, 2007

om jag skulle ha gjort ett skivomslag 1978 hade jag också velat se ut såhär


Eller det vill jag fortfarande.
I övrigt.
Det är som när man stiger av planet och någon drar ett streck över de fyra sista månaderna.
Det enda man kan ana av det som var är rökringarna som ljudlöst seglar upp mot himmelvalvet.
Det man ser har existerat sedan tidernas begynnelse och varje detalj är välkänd och förväntad. Lupinerna blommar i väggrenen, studentbilarna tutar sig ned kungsportsavenyn, kvinnor och män med mörka solglasögon och märken som blänker YSL, Dior, Fendi de sitter på uteserveringar i krispiga kläder och sippar på gigantiska glas caffe latte. Folk är kräftröda i sina solkänsliga ansikten, folk suckar över hettan, folk pratar som om de verkligen visste någonting om utbildningar och framtider. Själv går man till seven-eleven på hörnet och köper tuggummi tidigt på morgonen och sedan börjar man skriva listor. Man ser saker ta form som punkter och streck, man tar fram cykeln ut förrådet och börjar uträtta ärenden och för första gången på länge kan man pricka av saker på listorna.
Blir skötsam.
Välkomnar sig själv hem.

Man fångas åter in i famnen av familj och vänner, av en lillebror som lagar hamburgare och föräldrar som bjuder på restaurant och det får en att känna sig lycklig. Ett glas vin med vackra Sanaz och man försöker återta delar av liv som man inte varit delaktig i på månader. Man väntar och väntar på att finaste Sof skall tillfriskna och sedan sitter man plötsligt mitt emot varandra på Klaras och dricker rosé och piña colada och allting är som vanligt eller egentligen inte alls. Man sörjer att hon snart reser härifrån - alltid reser någon av oss.
Man besöker Kastellgatan och låter benen stiga fem trappor upp och in i någonting helt nytt. Man känner att här är hem, här kommer jag att trivas och så föds förhoppningen om att man trots hur staden är indrypt i påminnelser om ting som var, trots att de kastas en i ansiktet gång på gång, trots infekterade sociala strukturer och hierarkier som man inte ens tillåts ta del utav, trots allt det där kan man klara det.
Det finns en reträtt i höst, jag vill göra den vattentät.

tisdag, juni 05, 2007

as above, so below


Och där lämnar jag landet.

Jag öppnar ett dokument på min dator som är sparat den 17 december i vintras och läser Vill säga hejdå och ta avsked, men till vem? Var ska man börja, egentligen? Allting går i cykler och nu är jag inlindad i samma känslotråd. Jag skickar tre mess och får två svar. Det ena läses Varför inte? Det andra smälter mig till smet Det är för jobbigt att säga hejdå till dig, och jag är verkligen ledsen att du åker. Jag är så glad att jag träffade dig. Vi håller kontakt, behåll ditt vackra leende. Det tredje, det jag aldrig får, blir såklart det som känns allra mest.

Två väskor står packade till bristningsgränsen och väntar i vår hall som ekar tom utan 20 par skor. Jag är liten och otränad, men de är blytunga och jag vet att det här kommer aldrig någonsin att gå. Det måste gå tänker jag. Det har regnat nästan hela veckan, men sista helgen spricker molnen upp och solen lyser över vår bowl. Inombords har jag hjärtkramp när jag tittar på saker och tänker, det här är antagligen sista gången, antagligen sista gången. Folk frågar om jag inte kommer tillbaka och jag svarar nej. Allteftersom dagarna går börjar jag tänka annorlunda och sista söndagen känns inte någonting längre alldeles säkert.
En av de där sista kvällarna sitter jag med Elli och S-U på en bänk med en omtalad tandoori sandwich i min hand och lite senare dricker vi Cock’olada och vodka-orangina under spindelnäten i vår lägenhet. Jag tänker att om jag någonsin skall ha ett riktigt förhållande så vill jag ha det så. Vi tar med oss riktiga vinglas till kajen, och jag röker frenetiskt för att vinna någon form av kontroll. Jag rumlar runt i marquisens köl för sista gången omringad men inte av de jag önskar. En man från Lyon 2 borde jag antagligen känna igen för han berättar hur han känner igen mig från universitetskorridorerna i höstas och hur han brukar se mig med min lugg, min visselpipa och mina glow sticks på vår båt. Uppe på däck känner jag hur det börjar tåras och kittla i halsen, jag tror att jag är för full eller för sentimental, men B-O berättar att det är någon slags gas som läckt ut, båten skall utrymmas. När jag tittar upp ser jag hur alla runtomkring står med tröjärmen mot munnen och hostar. Jag går över landgången, jag går hem, jag går i blindo mot guillotière och hör någon bakom mig säga Just det, det är hon, hon som ibland har mustasch.

Först tänker jag att det kommer att lösa sig med packningen, det måste det göra. Men det går inte hur mycket jag än viker och veklar, det går inte ens om jag hoppar på väskorna eller checkar in mitt handbagage. Jag ber feta paret att ta med två ikea-påsar med saker i sin bil när de kör hem i augusti, och det räddar min värsta nöd, men vid incheckningen har jag ändå 36 kilos bagage. 16 kilos övervikt. Vad gör man? Hem måste jag komma, och inte utan mina väskor.
Den allra sista kvällen klappar jag på Ellis rygg i hallen vid place des terraux, jag ser ångesten bilda ett ledset moln över hennes huvud. Hennes avsked gör ont i mig, på andra kusten är hon för långt bort. Min kajpromenad hem lyssnar jag på musik som skall få mig att hitta peppen och jag gör det allra sista på rue pasteur, jag duschar och städar, jag packar och plockar till klockan är halv tre och då inser jag att jag måste upp klockan sex. Klockan halv åtta tänker jag inte på hejdå men jag avlägsnar min kropp från denna franska stad, jag tar tramen till stationen, jag tar bussen utåt Satolas, jag tar planet och lyfter därifrån, och när jag landar är det någon helt annanstans.

de sista dagarna var och försvann i det här

Söndag, packa, tvätta, städa, kajhäng, kebab, ta farväl








Lördag, packa, tvätta, städa, tandoori sandwich, cock'olada, kajhäng, kebab













Fredag hejdå apéro






Torsdag, skolka, sirius, hejdå







Tisdag, försovning, stadsvandring, kir på bar













En helg med kajhäng och kids